Jacquessons ambitiösa standardchampagne baserad på 2011 års skörd är likt sina föregångare otillgänglig och med hög syra. Vänta med att korka upp den.
Jacquessons ambitiösa standardchampagne baserad på 2011 års skörd är likt sina föregångare otillgänglig och med hög syra. Vänta med att korka upp den.
Det är uppenbart att det är kvalitetstänk som ligger bakom etableringen av den helt nya producenten J.M. Labruyère. Modern filosofi blandat med äldre stockar bådar gott inför framtiden.
Billecart-Salmons champagner är tveklöst mycket stilsäkra och lätta att tycka om. Standardchampagnen gör det mest rätt och det är en stark köprekommendation om du vill köpa något att konsumera direkt.
Lansons standardchampagne är kanske den mest progressiva av alla stora hus. Det krävs integritet och långsiktighet för att våga. Och även en hel del av dig som konsument.
Damien Hugots årgångschampagne borde vara snäppet upp från standard-BdB:n, men jag har lite svårt att imponeras. Mer komplexitet önskas.
Olivier har en bred portfölj med små produktioner av varje vin, detta i en by långt från storhusens prestigelägen. Helt klart en odlare att ha ögonen på i framtiden.
Réne Geoffroy är en personlig favorit med sina mineraldominerade cuvéer från Cumières. De är också mästare på att hitta rätt dosagemängd. Hur står sig standardcuvéen?
Cramant-producenten Bonnaire är en av få producenter som gör sin prestigechampagne årgångslös. Priset är moderat, men hur är det med kvalitén? Detta är trots allt ett vin med 2008 som basårgång.
Jean-Yves de Carlini är en producent med det goda omdömet att släppa sendegorgeraede champagner för drygt femhundra kronor. Fler borde följa efter.
Kooperativchampagner har en tendens att vara lite slätstrukna, kanske beroende på spretigt druvmaterial och för många viljor. Le Mesnils standard är dock riktigt prisvärd.